MUF Västerort – Vi gör det bara.

Släpp högskoleintagningen fri!

Att sätta rättvisa betyg tillhör lärares allra svåraste uppgifter. Många har säkert hört om en eller annan lärare på sin skola som skall vara särskilt hård med betygen och vidgar man perspektivet till att jämföra mellan olika skolor, brukar elever ha örnkoll på vilka skolor som är hårda med betygen medan andra är lättare. (Kanske blir det dock ändring på det här om ett tag, när tjänsten Skolometer lanseras.)

Forskarna Magnus Henrekson och Jonas Vlachos vid institutet för näringslivsforskning belyser i dagens DN Debatt en särskilt anmärkningsvärd aspekt av situationen: att vissa skolor troligen använder låga krav vid betygssättandet som en konkurrensfördel när de skall locka elever till sig.

Är det här ett problem då? I alla fall i dagsläget, då ens avgångsbetyg avgör ens chanser att komma in på nästa steg i utbildningskedjan och framför allt eftersom det är skattepengar inblandade och varje form av statligt inblandande i samhället förutsätter fullständig likabehandling för att vara i närheten av försvarbart.

Samtidigt är det egentligen inte så konstigt att olika skolor håller olika kvalitet på sin utbildning och har svårt att sätta lika betyg för lika prestationer. Och visst finns det lösningar. Nästa steg i livet efter högskolan brukar vara arbetsmarknaden och här är arbetsgivare uppenbarligen kompetenta nog att ta hänsyn inte bara till vilka betyg studenter har, utan även till vilken högskola de gått på. De är helt enkelt medvetna om att en arbetssökande med ett mediokert betyg från en toppskola, kan vara minst lika kompetent som en annan sökande med toppbetyg från en medioker skola.

På samma sätt är det rimligt att förvänta sig att antagningsenheter på högskolor kan veta vilka gymnasier som brukar vara för generösa med betygen och vilka som gett sina elever förutsättningarna att klara en högskoleutbildning. Lösningen på problemet är således att låta högskolorna själva ansvara för sin intagning. Därmed skulle det dessutom ligga i gymnasiernas intresse att inte inflatera värdet av betyg från dem.

Vidare finns en lång rad andra fördelar med att lägga över intagningen på högskolorna, såsom att:

• Ingen torde vara lika väl förtrogen med vilka förkunskaper som krävs för att klara en utbildning, som själva lärosätet som ger den.
• Lokala kurser på gymnasienivå som många gånger är bra, med exempel som aktiekunskap men också med avarter som mumsig matlagning i mysig miljö, skulle kunna få finnas kvar i teorin i stället för att förbjudas, eftersom ingen högskola skulle sätta något värde vid avarterna, och intresset för dem bland eleverna därmed skulle försvinna.
• Hela diskussionen har hittills förutsatt att betyg är det bästa sättet att mäta kunskap. Kanske lämpar sig emellertid intagningsprov, anställningsintervjuer eller arbetsprov (eller något helt annat som, återigen, högskolorna är bättre skickade att utforma) bättre som grund för att avgöra vilka som kan klara av en utbildning. Detta skulle varje lärosäte självt kunna använda på bästa sätt, i stället för att som Verket för högskolestudier, bara titta på ett kritiserat betygssystem.
• Med jämna mellanrum varnas det för att kunskapsnivån bland svenska studenter sjunker och att högskolan därför tvingas sänka sin nivå. Med en intagning baserad på vad varje högskola vet att studenterna behöver i förkunskaper, skulle helt enkelt bara de som har tillräckliga förkunskaper komma in och nivån därmed kunna upprätthållas.
• Vår nuvarande regering håller visserligen på att införa ett nytt betygssystem som verkar bli bättre än det gamla med bara G, VG och MVG. Fortfarande är det dock tveksamt om politiker kan argumentera sig fram till det ultimata betygssystemet. Rimligare är att skolor som fick pröva sig fram, kunde hitta de betyg och bedömningskriterier som passar bäst och – just det – med en fri högskoleintagning, kunde högskolorna vara med och styra och värdesätta olika betyg, så att det eller de bästa systemen blir kvar. Ungefär lika självklart som att marknaden löser allt annat också, alltså.

Det glädjande i Henreksons och Vlachos debattartikel är just att deras tredje lösningsförslag innebär att högskoleantagningen skulle släppas fri. Detta har naturligtvis vi från moderata ungdomsförbundet förespråkat i många år nu, men det är kul när även andra utanför MUF ställer sig bakom ett förslag!

Update: Även Sydsvenskan skriver i dag om problemet, efter att tidigare ha rapporterat skillnader i krav på betyg mellan bland annat Slottsstadens skola i Malmö och övriga skolor. Undertecknad har själv gått på Slottis en gång i tiden och då ansågs det vara mycket svårt att få bra betyg på skolan. Myntets andra sida är nämligen att precis som vissa skolor kan vara för slappa med betygen, kan andra vara överdrivet hårda. Värst blir naturligtvis situationen när vissa skolor är för hårda och andra för mjuka och dessa elever sedan skall konkurrera om samma utbildningsplatser i nästa nivå och i de fall de kommer in på samma utbildningar, väntas ha likvärdiga förkunskaper. Det är ett svek mot alla inblandade.

Mer om oberoende råd

De olika expertrapporterna duggar onekligen tätt nu. Det är kul. Inte minst för att det är ganska uppenbart att institutioner som Finanspolitiska rådet, Globaliseringsrådet och Konjunkturinstitutet vågar säga saker som politiker ofta drar sig för att uttrycka, trots att de förhoppningsvis går i liknande tankar själva.

I går hade jag förmånen att få lyssna på Lars Calmfors, professor och ordförande i Finanspolitiska rådet, när han presenterade rapporten jag kommenterat här i ett tidigare inlägg. En sak han tog upp var just hur de två politiker, Erik Åsbrink (tidigare s-minister) och Lars Tobisson (tidigare v. ordförande för moderaterna), som ingår i rådet, tillför en politisk dimension som ekonomerna enligt Calmfors själva inte alls har så bra koll på.

Någon som uppenbarligen inte gillar när expertråden får uttala sig, är Sture Nordh, ordförande för den fackliga organisationen TCO. Nu kan man naturligtvis hävda att det inte beror på att han inte delar slutsatserna i Globaliseringsrådets kanslis rapport, utan att det är en principiell hållning. Då hade det dock varit klädsamt om han uttryckt den principen även när det gäller exportutlåtanden som han själv delar, i stället för att använda dem när han argumenterar för sina egna åsikter.

Finanspolitiska rådets rapport nr2

I dagarna har Finanspolitiska Rådets andra rapport släppts, rapporterar ett antal tidningar. Personligen tycker jag att det är klockrent med ett oberoende expertråd, lite på samma sätt som det är bättre med en oberoende riksbank än en som styrs av politikers nycker. Följande skall alltså bara ses som en saklig kritik av Rådets senaste rapport, inte av Rådet som sådant.

Det är framför allt tre av Rådets förslag som inte verkar komma från ekonomer. Det första handlar om att staten enligt Rådet bör öka sin belåning för att skänka mer pengar till kommunerna, det andra om att tillfälligt höja a-kassan och det tredje om studiemedel.

Ett problem med de två första förslagen kallas Ricardiansk ekvivalens. Fenomenet är inte hundraprocentigt klarlagt, men mycket tyder på att i tider när en stat konsumerar över sina tillgångar och ökar statsskulden, är inte medborgarna dummare än att de inser att detta kommer att behövas kompenseras för i framtiden, antingen genom skattehöjningar eller nedskärningar. I stället för att alltså börja bränna massa pengar (som Rådet alltså vill föra ut med höjd a-kassa och mer pengar till kommunerna) kommer människor att öka sitt sparande, för att vara beredda när staten behöver betala tillbaka sina lån. Så fås inga hjul att snurra igen. Detta problem lider för övrigt många av oppositionens förslag av i dag.

Ett annat argument emot att okritiskt öka bidragen till kommunerna är kommunernas verksamhet. Precis som en lågkonjunktur kan tjäna till att slå ut företag som inte tillför ekonomin så mycket, bör en lågkonjunktur på samma sätt tvinga kommuner att se över sin verksamhet. Kommuners hot om att skära ned på lärartjänster utan att först ha sett över ersättningar till politiker, resor för politiker och diverse skumma kulturprojekt, är bara skitsnack. Det är helt enkelt inte mer än rätt att kommuner få ta ansvar när ekonomin går sämre, på samma sätt som de brukar smörja kråset när ekonomin går bättre.

Argumentet jag tänkte presentera mot det andra förslaget, tillfälligt höjd a-kassa, är inte helt olikt det om Ricardiansk ekvivalens. På samma sätt som människor inser att om staten lånar pengar i dag, måste skatten höjas i morgon, inser även människor att en tillfälligt höjd a-kassa inte varar för evigt, utan forskning tyder på att man tenderar att smeta ut en tillfälligt höjd inkomst över tiden, så att i stället för att gå ut och få hjulen att snurra med en tillfälligt höjd a-kassa, kan det mycket väl visa sig att människor väljer att vara sparsamma med pengarna. Inte minst med tanke på att ingen vet hur länge lågkonjunkturen kommer att vara.

De sista förslagen från Rådet jag tänkte kommentera rör studiemedlen. Rådet föreslår att studiemedlen skall höjas för yngre studenter och trappas av för äldre, för att uppmuntra studenter att bli färdiga snabbare. Dessutom föreslår Rådet att fribeloppet, alltså vad man får tjäna på arbete utan att studiemedlet försvinner, skall sänkas. Deras argument för detta är att studenter skall plugga och inte jobba. Grundtanken att studenter skall gå igenom utbildningssystemet snabbare är egentligen god 0ch behövs särskilt i ett land som Sverige där studierna betalas med skattepengar och kostnaden för individen att plugga hela livet är betydligt lägre än vad samhället får betala för det. Ett avtrappande studiemedel kan därför kanske vara en god idé, men det är naturligtvis tråkigt för den som vill utbilda sig på äldre dagar.

När det gäller fribeloppet hamnar emellertid Rådet helt fel. Det som i dag kallas för heltidsstudier är långt ifrån en heltidssysselsättning, utan de flesta studenter kan utan problem ha ett arbete vid sidan om, med allt positivt detta medför vad gäller förbättrad ekonomi och arbetslivserfarenhet. Skulle det uppstå problem med att studenter inte klarar studierna i tid, finns redan en funktion inbyggd i studiestödssystemet som gör att studiemedlet dras in. Det finns alltså inget att tjäna på att arbeta så mycket att man inte klarar studierna.

Slutsatsen av allt detta blir att Finanspolitiska Rådets förslag inte alls är några självklart goda idéer, även om de kommer från forskare, utan det finns forskning som argumenterar emot många av deras förslag också. Det enda som egentligen är självklart i det här, är väl att socialdemokraternas Thomas Östros gillar Rådets förslag om att bränna mer pengar.

GM föredrar ett SAAB i konkurs.

Svenska Dagbladet skriver idag om att den nytillträdde amerikanske GM chefen Fritz Henderson hellre ser ett SAAB i konkurs än ett rekonstruerat Saab ägt av ett nytt bolag – ironi på hög nivå? Tusentals jobb och årtionden av kunnande går direkt i graven, endast på grund av att Henderson tror att Saabs kunnande om bilbyggande kan falla konkurrenter i händerna. Är detta ett tecken på att GM anser sig själva bygga för dåliga bilar och inte kan hålla uppe tempot, eller är det bara ren och skär girighet och paranoia?

Dessutom dyker frågan upp; hur bra bilar bygger Saab egentligen? I dagsläget klarar de inte av att hålla sig över ytan med de modeller som finns ute för tillfället, de tillgodoser helt enkelt inte marknadens behov. Och när de nu finns tre stora köpare (Fiat, Geely och en Tysk affärsbank) borde GM släppa Saab och fokusera på sin egen situation – som inte är helt perfekt den heller.

(Och det var inte ens bara Saab detta handlade om, utan GM-avdelningar i andra länder också. Låt marknaden ha sin gång!)

The Pirate bay domare anklagas för jäv

SvD skriver en intressant artikel om det väldigt uppmärksammade Thepiratebay målet. Domaren Tomas Nordström är tydligen medlem i SFU (Svenska Föreningen för Upphovsrätt) och SFIR (Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd.) och menar att detta absolut inte påverkar den fällande domen.

P3 har gjort en undersökning som visar att SFU och SFIR är underorganisationer till de internationella upphovsrättsorganisationerna ALAI och AIPPI, detta visste Tomas Nordström redan om men han vet inte ”exakt vilka ställningstaganden de gjort i olika avseenden”.

Att en domare i ett så uppmärksammat mål som Thepiratebay rättegången innehar medlemskap i föreningar som kan kopplas till målsägande, och därmed hyser åsikter som likställs med målsägandes åsikter, bör anses som jäv och domaren skall inte få döma i det nämnda fallet.

Hela cirkusen med illegal nerladdning och vikande siffror för musikbranchen kan kopplas till giriga skivbolag (det finns endast fyra stycken stora skivbolag i världen, tala om oligopol!) som ger i bästa fall fem-sex procent av försäljningssumman till artisterna. Detta skapar höga skivpriser, utsläpp för distribution av skivor och som resultat misstroende och vikande försäljning. En direkt försäljning av låtar digitalt från artister till konsumenter skulle minska illegal nerladdning markant, öka artisternas inkomster och få giriga skivbolag att ändra affärsidé. Jag tror att det är framtidens lösning. Sakta men säkert kommer marknaden att lära sig.

Obamas misstag

En av de största anledningarna till att ekonomin inte går något vidare nu, är att såväl små som stora företag – oavsett hur bärkraftiga de är – har svårt att få finansiering med lån i banker. Således har många av regeringars åtgärder syftat till att få fart på kreditgivningen igen.

I USA motarbetar uppenbarligen obamaadministrationen sig själv på detta område. Economist skriver om hur politiska påtryckningar utövas för att frångå lagstadgad ordning när företag läggs ned, så att banker som lånat ut pengar får avsevärt mindre tillbaka än de varit garanterade i avtal.

Det är svårt att se att den typen av politik inte ytterligare kommer att försvåra kreditgivningen och därmed krisen. Av någon anledning har jag svårt att tro att USA:s förre president skulle ha accepterat något liknande…

Ny socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik?

I dagens (10/5) Brännpunkt i SvD presenterar socialdemokraternas Ylva Johansson och Sven-Erik Österberg partiets nya arbetsmarknadspolitik. Den kan i vissa delar av retoriken ses som en nyorientering, men ironiskt nog då endast i de delar där de tar efter Alliansens politik. Nedan följer en kommentar till artikeln.

Det första förslaget lyder ”Vi vill skapa förutsättningar för människor att våga bryta upp, börja om och växa med nya arbetsuppgifter.” Det låter som en vettig politik, särskilt när man betänker hur snabbt ekonomin ställs om och hur viktigt det är att arbetskraften är beredd att lämna gamla sektorer av ekonomin som är överspelade, för att börja arbeta inom framtidsyrken. Men kommer man ihåg lagen om anställningsskydd (LAS), som den socialdemokratiska regeringen valde att införa på 70-talet och därmed förstörde den svenska modellen med, inser man hur långt ifrån verkligheten Johansson och Österberg befinner sig. Verkligheten är nämligen att den som tar chansen att byta jobb, hamnar sist i den så kallade LAS-kön på det nya jobbet och turordningsreglerna i LAS innebär att om ett företag behöver skära ned på personalen, är det den som senast blev anställd, som får gå först. Därmed blir det riskabelt att byta jobb och människor väljer många gånger att stanna kvar på gamla arbetsplatser, där de t om kan vantrivas, med i värsta fall utbrändhet som följd. Alltså: Det är gott och väl om socialdemokraterna insett vikten av en rörlig arbetskraft i ekonomin, men sträcker sig inte den politiska viljan längre än fagert tal, blir det hela meningslöst.

På samma sätt blir de ambitiösa idéerna om kompetensförsäkring och -utveckling meningslösa, när arbetsmarknadspolitiken är utformad så att människor förlorar på att byta jobb.

Kompetensfrågan har uppenbarligen blivit viktig för (s), eftersom artikeln också föreslår en kompetenskommission, som skall ”kartlägga det framtida behovet av och tillgången på yrkesutbildningar nationellt och regionalt och tar initiativ till utbildningssatsningar.” Att kompetens hos arbetskraften är viktig, kommer nog inte som en nyhet för någon. Slutsatsen att politiker skall bestämma var denna kompetens i framtiden skall finnas, ter sig därför än märkvärdigare. Gissningar om var jobben kommer att finnas om tjugo, tio eller bara fem år, visar sig ofta vara felaktiga och att överlåta åt politiker att göra dessa gissningar är förmodligen det allra säkraste sättet att se till att de blir felaktiga. Dagens system där lärosäten till stor del utformar sina utbildningar är betydligt bättre.

Ett bestående intryck av artikeln är att alla goda idéer, redan finns med i Alliansens politik. ”Vi vill ge alla människor möjlighet att leva på en lön.”  låter naturligtvis självklart för en moderat, men är tydligen en ny upptäckt för (s). Att en viktig del i detta är sänkningar av skatten på arbete verkar emellertid inte (s) ha begripit. I stället föreslår de i sin budgetmotion att skatten på arbete skall höjas, vilket naturligtvis går stick i stäv med ambitionen att människor skall kunna leva på sin lön.

”Om man är för sjuk för att arbeta, men för frisk för att få sjukpenning lämnas man i sticket och blir av med sin ersättning.” Här har Johansson och Österberg tydligen missat reformer genomförda av alliansregeringen, exempelvis att man som förtidspensionär numer kan pröva att arbeta, utan att riskera att bli av med sin ersättning. Tyvärr utvecklas inte hur (s) hade tänkt uppnå detta i artikeln, utan hänvisar till en kommande rapport. Det skall bli intressant att se om den lyckas med något mer än att slå in öppna dörrar.

Ett exempel på en trevlig utveckling hos (s) är annars insikten att ”[g]runden är att det alltid ska löna sig att arbeta,” vilket återigen visar hur långt efter socialdemokraterna är på arbetsmarknadsområdet. För den som inte visste det, har det här nämligen varit grundläggande för moderat politik sedan längre än undertecknad kan minnas, att det alltid skall löna sig att arbeta. En enkel verklighetskontroll gör det emellertid tydligt att bakom partiernas retorik finns vissa skillnader: moderaterna vill sänka skatten på arbete, medan socialdemokraterna vill höja den.

Mot slutet kommer en intressant del, som handlar om utbildning för dem som nu förlorar arbetet i den ekonomiska krisens spår, och Johansson och Österberg gör en poäng av att regeringen skulle satsa för litet på detta. Här är det emellertid viktigt att komma ihåg att krisen vi upplever är något utöver det vanliga i ekonomin och att många av de jobb som nu försvinner, skulle ha varit ekonomiskt motiverade, under normalare omständigheter på marknaden. Vidare tillhör en stor del av dem som nu förlorar arbetet redan landets mest kompetenta arbetskraft och så fort som konjunkturen vänder, pekar mycket på att dessa kommer att ha lätt att få ett nytt jobb. Den bästa garanten för att så skall bli fallet, är att Sverige fortsättningsvis har en alliansregering. I stället för dem som alltså har lätt att få arbete, bör man satsa på dem som hela tiden har stått längst ifrån arbetsmarknaden och kanske inte ens fått ett jobb under förra högkonjunkturen, det vill säga de som lever i riktigt utanförskap. Men dem har å andra sidan alliansregeringen satsat på hela tiden.